Ett sista farväl till barndomshemmet

Vi går vidare till den andra lägenheten vart hans mormor och morfar en gång bodde för att sedan gå vidare till lägenheterna på andra våningen.

Hur fick du reda på att det skulle rivas?

– Jag såg det i tidningen att det var en bild på huset och jag tänkte ”jaha… ”, säger Kent Lampa.

Hur känns det för dig att det ska rivas?

– Första tanken var ”jäklar… Nu får man fara och fälla någon tår” men det är så när man flyttar från ställe till ställe, man glömmer det efter en stund. Men det är jättekul och se.

Dåtidens (Gamla) Bergnäset

Lampa står vid fönstret och ser ut över tomten och det som går att skymta av Bergnäsbron mellan träden. Han berättar om det tidigare byggstöket när de närliggande lägenhetshusen skulle byggas och hur en traktor råkade gräva på fel tomt men också om tiden då det fanns en möbelaffär, kiosk och färgaffär i närheten.

Innan vi går ner igen och till källaren samt garage, besöker vi vinden och det är som att Lampa redan varit där:

– Vad jag kommer ihåg var det mer som en kallvind och när man tände lyset var det svag belysning, lite skumt, med sågspån och dörrar med grindar…

Och det är i princip vad vi möts av, plus ett litet rum med en liten övernattningslägenhet vilket inte Kent har något minne av:

– Detta rum har jag inget större minne av. Då det inte finns dusch eller toalett här borde man lånat någon av lägenheternas utrymmen, men det kommer jag inte ihåg.

Morfars försäljning

Ner för den knarrande trappen går vi vidare till källare och garage. Förråd, snickerboa, bastu, tvättstuga och vad Lampa tror var ett tilltänkt skyddsrum betraktas. Spåren av oljefat och en svunnen tid gör sig påmind återigen och väggarna varierna i sitt skick beroende på hur tidigare inredning och möbler stått. I den här stunden har Kent axlat rollen likt en mäklare med att förklara och beskriva husets historia och egenskaper:

Du berättade tidigare att din morfar sålde fastigheten, var det alltid tanken?

– Nja, han kände väl att han inte orkade med det och meningen var att mina föräldrar skulle köpa det, men de ville kanske inte bo med andra hyresgäster utan ha sitt lilla egna, säger Lampa och fortsätter:

– Så det var någon annan som köpte det och sen hamnade det så småningom i kommunens händer.

Husets kap

Ute på tomten igen och rundgången börjar lida mot sitt slut. Kommande lotteri Öppnas i nytt fönster. kommer på tal, har Kent Lampa skickat in en ansökan?

– Nej, det har jag inte gjort, säger han skrattandes.

Har du sett något kap för de som vinner lotteriet och får hämta byggmaterial och inredning?

– Kanske någon annorlunda inredningsdetalj eller en spis från något kök. Men nog finns det saker och ta av, säger Lampa samtidigt som hans son Erik fyller i:

– Ståldörren nere i källaren kanske är något.

Därefter tas några foton utanför huset och vi tackar sedermera för besöket innan Kent Lampa ger ett sista farväl. Ett sista farväl till barndomshemmet.