Kanske är det plasten som alstrar värmen. Kanske är det tack vare de tre leksaksdinosaurierna på den lilla trähyllan som vaktar grödorna från kvällskylan. Oavsett så verkar planen med att förlänga säsongen fungera. Redan för några veckor sedan, när det fortfarande var minusgrader ute dygnet runt, skördade Erica spenat och ruccola.
– Växthuset kanske inte är det vackraste, men det gör sitt jobb, säger Erica Rosendahl.
Erica lämnade Luleå bakom sig som 20-åring för att plugga till kulturjournalist. Men av en slump, och en spårvagnsannons, utbildade hon sig till florist. Efter fyra år i Göteborg flyttade hon vidare till Stockholm och började jobba som trädgårdsmästare. Några år senare, 2011, träffade hon Jonas.
– Det är faktiskt lite roligt. Vi växte upp i samma område, på Björkskatan i Luleå, men kände inte varandra.
Less på storstadslogistik
Paret trivdes med Stockholmslivet. Iallafall under några år. Men när sonen Henry kom 2015 förändrades prioriteringarna succesivt. De blev mer och mer less. Less på logistiken, på att stå i kö med femtonhundra andra till Skansen. Att odla morötter i krukor och att aktiviteterna alltid skedde utanför hemmet. De ville trivas hemma. Inte vara rastlösa hela tiden.
– Vi började längta efter ett annat liv. Ett liv där både jag och Jonas kunde utveckla våra intressen. Här kan vi göra det utan att lämna tomten.
– Henry, kom!
Femåringen springer runt bland odlingsbäddar och blomlådor på den fyra tusen kvadratmeter stora gården, med en röd sopkvast i högsta hugg. Det är nästan ett år sedan familjen flyttade från det urbana området söder om Söder till gården i Måttsund. Gården de tvekade att köpa in i det sista, inte bara för att flytten i sig var ett stort steg. En månad innan de skulle åka upp blev Henry diagnostiserad med autism, vilket fick dem att tveka.
– Han var nästan alltid inomhus tidigare, men nu är det svårt att få honom om att gå in. Vi ser att han trivs med livet, med friheten och enkelheten.
