– Det är verkligen mysigt här. Jag brukar alltid ta med mig olika läxor. Det finns en bra mattelärare här och är han upptagen har jag alltid andra böcker med mig. Det här stället betyder mycket för oss, säger 19-åriga Ali Joozjani från Afghanistan.
Bakom idén om mötesplatsen står arbetsmarknadsförvaltningen. Och upplägget är enkelt. På tisdagar och torsdagar håller mötesplatsen öppen för alla unga ensamkommande i Luleå. Vad som sker de olika kvällarna har de fått önska själva men tisdagarna är ofta lite mer uppstyrda med läxhjälp, cv-skrivning, jobbsök och besök av olika föreningar eller organisationer som berättar som sina verksamheter. Här jobbar fyra handledare från arbetsmarknadsförvaltningen och målet är att stötta de unga in i samhället.
– För mig är det här en bra plats. Den gör att man inte känner sig ensam. Jag känner faktiskt alla här nu, jag är en social kille, skrattar Abdulatif Suleman, även han 19 år.
Abdulatif kommer från Eritrea och har bott i Sverige i 2,5 år. Liksom Ali pratar han svenska obekymrat och berättar att han både studerar och har fått jobb.
– Jag känner mig trygg i Luleå. Allt fungerar bra här för mig. Min chef är väldigt bra och jag har fina kollegor, säger Abdulatif.
– Jag skrev mitt cv här och har nu fått jobb som gruppledare inom feriejobb. Det är bra att vi får hjälp med att till exempel söka jobb, erat system är ganska krångligt, skrattar Ali.
Mohammad Dallal, 19 år från Syrien, slår sig ned vid bordet. Han bodde först i Malmö innan han önskade om att få komma till Norrbotten.
– Det är mycket lugnare här. Och lättare att komma in i samhället. Luleå är lagom. Inte för stort och inte för litet. Jag trivs här, så länge jag är välkommen. Mötesplatsen är en viktig plats för oss. Här kan vi få hjälp med allt vi behöver.
På andra sidan stan, i Hälsans hus, råder andra aktiviteter. Här har Riksbasketgymnasiet (BG) precis avslutat sin träning. Andraårseleverna Oscar Strömberg, Gustav Moberg och Simon Findén kramar om Lena Nyström som precis kommit in i hallen. BG är välbekant för Lena. Här har två av hennes tre barn gått och sedan tre år tillbaka håller hon i Fadderprojektet – ett projekt som innebär att alla elever som kommer från andra städer tilldelas en extrafamilj i Luleå som finns tillgängliga för det stöd som önskas.
– Jag kände min fadderfamilj sedan tidigare. Deras son går i min klass. Så det känns bekvämt. Och det är en stor trygghet. Jag äter middag där ibland och har faktiskt övningskört med pappan i familjen, säger Gustav och får medhåll av Oscar.
– Man slipper släpa sina väskor ensam till flygplatsen. Och så är det fint att de kommer och tittar när man spelar match. Speciellt första året, det var skönt att det fanns någon som höll koll på en.
Allra skönast kanske det är för föräldrarna som släppt iväg sina barn för första gången, menar Lena och tillägger att det aldrig är några problem att hitta familjer som vill ställa upp.
– När vår äldsta son gick BG var det många av hans klasskompisar som var hos oss. De käkade, pluggade, skrattade och grät. Vi öppnade upp vårt hem – och tänkte att det som hände hos oss borde gå att formalisera. För mig betyder det mycket att ha kvar kontakten med ungdomarna. Vi gillar ju att ha de här stora basketskorna i hallen.
