Erika är själv deltidsboende på ön och brinner för att skapa miljöer där människor möts. Under de senaste åren har hon, tillsammans med engagerade öbor, varit med och byggt både en gungställning för barn och en boulebana.
– Det gör skillnad när det finns något roligt för hela familjen. Fler stannar till och upptäcker ön, säger hon och berättar att bygget blev ett gemensamt byaprojekt.
När banan var färdig bjöds Luleå bouleklubb in för att visa hur spelet går till – och nu vill Hindersönborna utmana andra öar i skärgården.
Grillplatser som samlingspunkt
Två nya grillplatser har också blivit populära mötesplatser – en vid skolan i Ostisund och en i Norrisund.
– Grillarna har snabbt blivit nav för gemenskap. På valborgsmässoafton samlas vi här, och under sommaren är de välbesökta av båtfolk som lägger till, berättar Erika.
Vid den gamla skolan, som i dag fungerar som bygdegård, har en veranda byggts med vidunderlig utsikt över Ostisund. Tack vare stödet kunde man dessutom handikappanpassa och förbättra säkerheten i byggnaden.
– Nu har bygdegården två utrymningsvägar och kan användas av ännu fler, säger Erika.
Levande historia
Parallellt pågår ett arbete med att lyfta fram öns historia. På museet ska fotografier och minnen få ett nytt liv, och genom ett bokprojekt samlas berättelser från förr och nu.
– Jag har suttit vid köksbord på tio olika gårdar och lyssnat på fantastiska livsöden, säger Erika.
En av dem hon fått höra om är Hulda Eriksson, öns egen jordemor. Hulda hade ingen formell utbildning, men var den som kallades in när barn skulle födas – eller när sjukdom och död drabbade någon.
– Det berättades om när hennes egen sexårige son Waldemar drunknade vid Uddskär. Trots den ofattbara sorgen var det Hulda själv som gjorde honom i ordning inför begravningen. Sådana berättelser går rakt in i hjärtat, säger Erika.
En ny generation tar vid
Men historien om Hindersön skrivs också i nutid. Erika berättar om Anders och Charlotta Rosell Sundström, ”nybyggarna i Böninga”.
När Anders just hade byggt klart sitt hus på Hällbacken ringde hans föräldrar och erbjöd honom och familjen att ta över gården Böninga – ett hus med anor från mitten av 1800-talet.
– Barnen älskar att vara där, och Anders och Charlotta såg direkt möjligheterna. Huset är som ett levande museum, med seldon, sälskinn och gamla bruksföremål på väggarna. Det är som att kliva rakt in i skärgårdens historia, berättar Erika.
Nu tar nästa generation vid och restaurerar gården med hjälp av både timmermän och byggnadsantikvarie.
Boken med öbornas berättelser beräknas vara klar under första halvan av 2026, även den möjliggjord med hjälp av Luleå kommuns landsbygdsmedel.
