Skidpjäxor – lokalt hantverk i äkta skinn

Skotillverkning var en viktig inkomstkälla i och runt Råneå under en stor del av 1900-talet. Ett av flera företag var Lundin & Co, som under sin glanstid hade som mest närmare 150 anställda. 

I Lundins skofabrik, som grundades redan på 1880-talet, tillverkades stövlar, grovskor och pjäxor, sandaler, arbetshandskar, remmar, seldon med mera. Allt med läder från fabrikens egna garverier och genom skickligt hantverk av de anställda. 

Pjäxtillverkning i Lundins skofabrik i Råneå 1962. Närmast i bild Rolf Lindbäck, i bakgrunden Kurt Fredriksson. 

Storsäljaren år 1920 var sulpjäxor, av vilka det tillverkades 37 000 par. Andra populära produkter var obottnade Norrlandspjäxor (näbbskor) 25 000 par, 1 000 par kängor, 2 000 par sandaler och 4 800 par handskar. 

Framgångar under 1930-talet

I en artikel i Norrbottens Kuriren från slutet av 1930-talet kan man läsa: ”Lundin & Co har leveranser till ett flertal köpmän i huvudstaden, och så inträffade det häromdagen att den gudomliga Greta (den världsberömda filmstjärnan Greta Garbo) tillhandlade sig ett par turistskor i en affär i Stockholm, vilka tillverkats av nämnda fabrik”. 

Den reklamen kanske bidrog till framgångarna, som höll i sig ännu några år. Men i slutet av 1950-talet och framåt blev konkurrensen från skotillverkare i länder som Italien, Rumänien och Jugoslavien allt större. 

Lundins skofabrik

Fabriksområdet på Holmen i Råneå 1920. Närmast framför den vita trevåningsbyggnaden, som är själva skofabriken, ligger tre garverier som försåg fabriken med allt läder. Framför dem finns ett vattenkraftverk som drev kvarnen (höga byggnaden till höger) och garverierna. Kraftverket levererade även elljus till Rånbyn, Böle, Prästholm och Niemiholm. Med dåtida Råneåmått var både fabriken och kraftverket gigantiska byggen. 

skokatalog

1958 började Lundins skor med postorderförsäljning. Katalogens upplaga var som mest 30 000. 

Dålig lönsamhet

Verksamheten vid skofabriken upphörde på hösten 1966. Dåvarande fabriksägaren Ernst Lundin skrev i redogörelsen för året: ”Rörelsen nedlagd 31/10 1966 p g a dålig lönsamhet.” 

Det hade blivit för svårt att hävda sig mot kundernas ökade intresse för det som uppfattade som mer exklusivt och modernt än det lokalproducerade. Något som kanske förstärktes av att många flyttade från landsbygden till staden, med andra yrken och levnadsvanor. 

När fabriken brann 1972 innebar det slutet på en hantverksera som varade i närmare 90 år. 

FAKTA

DELA VIA SOCIALA MEDIER

Text: Karin Kemi

Foto: Luleå kommuns historiska bildarkiv

Logotyp