Förutom Julia Eriksson och Arvid Lagerskog Juuso åkte åtta elever och två lärare till Abisko Naturvetenskapliga Station. Med hjälp av Keith Larsen, Umeå Universitet, gjorde de mätningar på avgränsade ytor på en myr.
De mätte hur tjockt det översta marklagret är, alltså det mjuka aktiva lagret. Lagret under är hårt, och består av permafrost - genomfruset jordlager.
– Om det översta lagret ökar i tjocklek betyder det att lagret under, alltså permafrosten, har tinat och reducerats i storlek, förklarar Arvid Lagerskog Juuso.
Ond cirkel
I just det område som eleverna utforskade har mätningar pågått sedan 2016. Och resultatet är tydligt, en upptining pågår.
– I permafrosten finns organiskt material (gamla växter). När upptining sker bryts materialet ned och koldioxid och metan frigörs. Det i sin tur påskyndar klimatförändringarna. Och så ökar upptiningen, berättar Julia Eriksson.
– Det blir som en ond cirkel, fyller Arvid Lagerskog Juuso i.
Permafrostjordarna täcker i dag ungefär en fjärdedel av norra halvklotet och innehåller 1 600 miljarder ton kol, nästan dubbelt så mycket som i atmosfären.
– Om den globala uppvärmningen fortsätter så kommer utsläppen från permafrosten att motsvara ungefär 20 procent av det som vi människor släpper ut årligen, säger Julia Eriksson. Dessutom beräknas metan påverka växthuseffekten minst 20-25 gånger så mycket som koldioxid. Ett ton metan motsvarar 20-25 ton koldioxid.
Forskning visar att permafrosten i Abiskoområdet tinar både ovanifrån och underifrån. Ovanifrån tinar den främst på grund av att somrarna har blivit varmare och att snölagret har blivit tjockare på vintrarna. Ett tjockare snölager fungerar som ett isolerande täcke, vilket gör att marken inte blir lika kall som om snölagret vore tunnare. Underifrån tinar permafrosten sannolikt främst till följd av att grundvattnet har blivit rörligare på grund av ökad nederbörd. (Margareta Johansson, Lunds Universitet, 2009.)
