Kommunen konstaterade att det blev mindre rörigt om de samordnade det. Främst skulle det bli renare. Luleås befolkning hade fördubblats på tio korta år med en väldig nedsmutsning som följd. Den avstjälpningsplats för avfall som fanns på Pontusudden räckte inte längre till. Enligt tillsyningsmannen flöt ”en mängd orenligheter” ner i Skutviken.
Kompetensen fanns inte
Att anlägga vatten- och avloppssystem var nytt och nervöst för stadsledningen. Kompetensen fanns inte i kommunhuset, inte ens landets experter hade erfarenhet av att anlägga VA-system i Luleås kalla klimat. Men i juni 1905 startade bygget, under projektledaren Johan Gustav Richert. En pumpstation uppfördes vid Gammelstadsfjärden. Den drevs med fotogenmotorer, men förbereddes för en övergång till eldrift, utifrån nya planer på att ”överföra elektrisk energi från vattenfall till Luleå”.
Från pumpstationen drogs en tryckledning till blivande reservoaren på Mjölkuddsberget och vidare till stan. För att rören skulle slippa frost fick man gräva ner dem under grundvattennivån på vissa sträckor och täta schakten.
Första VA-systemet till 300 fastigheter
Under 1905 och 1906 byggdes vattenreservoaren på Mjölkuddsberget och inne i staden lades vatten- och avloppsledningarna. Många planer fick ändras på grund av att stadsplanen inte var uppdaterad. Kungsgatan och Sandviksgatan var oreglerade gator som behövde göras om. Hur VA-nätet skulle se ut var inte klart förrän systemet var färdigbyggt.
En utloppsledning drogs sedan till området öster om järnvägen, strax nedanför fattiggården. Vattnet släpptes ut i en djupare del av fjärden. Det ansågs bra, men ledde snart till bekymmer.
Luleås VA-system stod färdigt i december 1906. Det hade kostat totalt 573 000 kronor att bygga och gav då service åt 300 fastigheter.
