Ständig beredskap
Yrket krävde ständig beredskap, när som helst på dygnet, i alla väder och många gånger under svåra förhållanden. Lite hjälp var att transport till de olika uppdragen ingick. Med häst och vagn, och med båt om någon av skärgårdens bofasta kallade. Väl på plats ingick också ett mål mat.
Barnmorskan fick till stor del själv bekosta den utrustning som hon bar med sig i en stor väska. Instrumentkokare, febertermometer, pincetter, peanger, lavemangskanna, bäcken, katetrar och mycket annat. Lapislösning till det nyfödda barnets ögon, salpetersyra för att kunna fastställa om modern har äggvita i urinen och så förlossningstången förstås.
Hygienens betydelse
När Ida Öströms startade sin yrkesbana hade kunskapen om hygien och bakteriespridning slagit igenom. Det fick stor betydelse för förlossningsvården och ökade chanserna för både mor och barn att överleva. I ett utskick från Kungliga Medicinalstyrelsen till alla barnmorskor i Sverige fanns en detaljerad beskrivning av hur händerna skulle rengöras inför förlossning. Dessutom infördes bruket av desinfektionsmedel, exempelvis Karbol.
Hennes distrikt innefattade Luleå stad och byarna runt om. Men även inrättningar som fattiggården och kronohäktet Vita Duvan, där ogifta mödrar och kvinnor från samhällets utkanter födde sina barn.
Både glädje och sorg
Många var det lyckosamma förlossningarna. Till exempel den hos familjen Nilsson, där två flickor på 2,7 respektive 2,5 kilo utökade familjen till sammanlagt tio barn.
Sämre gick det 1898 hos familjen Bergqvist. Redan när barnmorskan kom hade föderskan Karin täta verkar men barnet låg fel. Läkare tillkallades, och med gemensamma krafter lyckades de förlösa en dödfödd pojke. Trots Ida Öströms omsorger om modern efter förlossningen avled den 28-åriga Karin. Kvar fanns man och fyra barn.
Genom Ida Öströms arbetsböcker finns ett unikt stycke historia bevarat. Mellan de prydliga textraderna, som beskriver nära tusen förlossningar, finns både glädje och sorg inskrivet.
Ur Stadsarkivets årsbok 2012–2013, Inger Hjelm.
