Efter svåra olyckan blev My en viktig förebild

Efter olyckan har My Andersson behövt lära sig att leva med en annorlunda kropp, och för att orka med alla vardagssysslor krävs en stark kropp.

Hur har din väg tillbaka sett ut?

– Jag har fått lära mig att ta mig fram med en helt annorlunda kropp. Det har varit mycket träning, rehabilitering och stöd från mina nära och kära. De har hjälpt mig mycket. Det har också varit viktigt att hitta förebilder, att se andra i liknande situationer har också betytt mycket för mig, främst andra tjejer i rullstol. Att scrolla på sociala medier och se andra i liknande situationer som kommit en bit på vägen och återtagit livet gjorde mig inspirerad och det hjälpte mig mycket. Jag har fått otroligt bra hjälp och jag är otroligt tacksam över sjukvården vi har, jag fick den rätta rehabiliteringen som är så viktig efter den typ av skadan jag fick, så för mig har det rullat på bra.

Och så har du varit engagerad i parasportföreningen?

– Ja, jag blev tillfrågad för två år sedan att vara med i styrelsen och tänkte att jag med mitt perspektiv kunde bidra med något. Jag var tydlig med att jag själv inte var någon direkt sportis, men det gick bra ändå. Bland annat startade jag rullegruppen för oss som sitter i rullstol. Nu har jag lämnat över ledarrollen men finns kvar i föreningen.

My Andersson hade ingen träningsbakgrund sedan tidigare att falla tillbaka på, men efter olyckan är det viktigt att vara stark.

– Jag måste ju hålla igång för att orka och behöver vara stark eftersom jag ju gör allt med överkroppen. Jag är aktiv i mitt arbete och på fritiden hemma med allt jag gör i min vardag. Jag tränar en del på jobbet tillsammans med mina patienter och på sommaren älskar jag ju bara få komma ut och rulla runt sjön exempelvis, då kan man få upp bra flås.

Träning finns med som en självklar del i jobbet. Som Norrbottens enda rebabinstruktör möter hon dagligen patienter i samma situation.

– Jag kan visa mina knep och vad som funkar, exempelvis med förflyttning eller sittande styrketräning. Samhörigheten är viktig helt enkelt, och visa att det finns ett liv utanför sjukhuset, för det tror man ju inte från början. För min egen del så var jag på sjukhuset i tre månader, och vardagen när jag kom hem var omtumlande och något helt nytt än vad jag var van vid. Rehabiliteringen fortsätter ju livet ut. Jag måste fortsätta att ta hand om mig själv för att orka och då är träning viktigt.

Tack vare en specialbyggd bil kan My Andersson på egen hand ta sig dit hon vill.

Finns det något du saknar efter olyckan, eller kan du göra allt du vill?

– Ja, med rätt människor så löser vi det mesta. Jag försöker fokusera på det jag kan göra. Men det är klart att i början då var det mycket sorg och saknad över kroppsliga funktioner som jag har förlorat. Första två åren var väldigt tuffa. Det var många känslor med att hitta sig själv. Och ju mer jag klarade av att göra själv desto bättre kändes det.

Efter olyckan har hon också kommit i kontakt med andra tjejer i samma situation. Via sociala medier fick hon frågan om hon ville vara med och starta instagramkontot ”Girls on wheels” där tanken är att vara förebilder för andra tjejer i samma situation och kontot har bara fått positiva reaktioner.

Vad tänker du idag om det som hänt dig?

– Jag är väldigt nöjd med livet som det är nu. Jag har fortfarande kvar min familj, sambo och de flesta av vännerna.