När Stefanie kom till Sverige i början av år 2000 kände hon sig snabbt varken sydamerikansk eller svensk. Efter några tuffa år i Colombia bestämde Stefanies mamma att hon och döttrarna skulle starta ett nytt liv, på en ny plats. Valet stod mellan Chile, USA och Sverige.
– Jag minns att det kändes spännande samtidigt som jag var orolig. Vi visste ingenting om Sverige och kunde knappt engelska. När vi landade på flygplatsen kändes det som att vi var i en helt annan värld.
Musiken hjälpte henne att landa
Väl i Luleå började Stefanie Burbano i en internationell klass på Björkskatan. Här lyssnade alla på Eminem och 50 Cent, samtidigt som de försökte lära sig ett helt nytt språk. Sakta men säkert började Stefanie landa, mycket tack vare musiken.
– Musiken har alltid funnits i mitt liv. I Sydamerika är den viktig och många gånger glädjen i livet. För mig har den hjälpt till att både sortera och bearbeta känslor. En del i klassen gjorde egen musik och jag började testa själv. Mina första låtar var väldigt aggressiva. Och de lät hemskt!
Vi tjejer vi behöver
ingen jävla klädkod
Även om vi är nakna
från tå till topp
Det betyder inte att vi
behöver en snopp
Fatta det, respektera
Min kvinnokropp
Reduceras till kroppen
Refrängen till låten Kvinnokropp strömmar ut ur högtalarna och repeteras till tunga, taktfasta beats. Trots att den har några år på nacken konstaterar Stefanie att det är Sucres viktigaste. Ständigt aktuell om rätten att få vara sig själv.
– Jag tycker inte om hur vi likt får hålls i fållor. Jag tänker mycket på det. Pengar, utseende, temporär glädje. Texten till Kvinnokropp skrev jag efter att jag klippt av mig håret. Jag gömde mig i stora kläder och fick ofta kommentarer. Vad var jag för kvinna? Samtidigt gjorde jag ett experiment på mina sociala medier för ett tag sedan. Jag lade upp ett dansklipp där jag har lite mindre kläder på mig. Det var intressant att se vad jag fick för reaktioner då, säger Stefanie och skakar på huvudet.
Fastnade för hiphop
Att det blev just hiphop på svenska för Sucre finns det många förklaringar till. Redan innan flytten till Sverige, introducerades Stefanie för den i grunden amerikanska musikstilen.
– Vi bodde i Ecuador i två år och där lärde jag känna en kille. Han visade mig hiphop och jag lärde honom att klättra. Det var ett fint utbyte som jag aldrig kommer att glömma, säger hon och fortsätter:
– Innan det lyssnade jag på all sorts musik, men jag trodde aldrig att jag skulle börja skapa själv. De första låtarna var på spanska, då jag kände att jag var för dålig på svenska.
Inte förrän Stefanie var 26 år lossnade det. En kompis sa åt henne att sluta vara så rädd och efter att ha skakat av sig att 26 år inte alls var för gammalt för att hålla på med rap, så började hon uppträda under namnet Sucre – och skriva texter på svenska.
– Det viktigaste för mig är hur jag levererar det jag vill ha sagt. Det är okej att alla kanske inte förstår allt. Men jag vill gärna ha ett budskap med det jag skriver.
– Ibland leker jag fram texterna. Eller bollar med min pojkvän som också är musiker. Vi brukar sjunga varandras texter. Men mest skriver jag själv, när jag har tunga känslor att bearbeta. När jag har skrivit klart en låt kan jag också släppa känslorna.
Och framtiden?
– Jag vet inte riktigt. Det känns lite som att jag är vid ett vägskäl. Jag funderar lite på vad som skulle hända om jag låter Sucre-karaktären ta ännu mer plats.
