Det var i hög grad grundskolans behov av högstadier som styrde indelningen. De flesta kommublock bestod av en stad eller större tätort med kringliggande landskommuner och minst 7 000–8 000 invånare.
Mångårig debatt
Debatten om kommunsammanslagningen i Luleå pågick under större delen av 1960-talet. Luleå kunde inte expandera på grund av grannkommunen Nederluleås (Gammelstads) gränser. Det innebar att Nederluleå skulle bli tvungna att ta ansvar för Luleås expansion och bygga de bostadsområden, skolor och fritidsanläggningar som behövdes. Detta skulle dock bli allt för betungande för den relativt lilla kommunen. Nederluleå hade marken och expansionsmöjligheterna och i Luleå fanns jobben. De båda kommunerna kompletterade varandra.
Även Råneå föreslogs ingå i storkommunen. Efter att den norra delen (Gunnarsbyn) sammanslogs med Bodens kommun 1967 minskade Råneås befolkning. Det innebar ökade svårigheter att klara framtida kommunala utmaningar på egen hand.
En omfattande lokalutredning gjordes 1967 där man försökte se en eventuell sammanslagning ur alla perspektiv. Råneå och Nederluleå med mindre byar såg faror i att uppgå i en storkommun. Resursfördelning mellan stad och landsbygd, arbetstillfällen och infrastruktur var några av frågorna som diskuterades.
Krav från byarna
För att tillgodose byarnas speciella behov och krav föreslog utredningen ett gles- bygdsprogram. Några av de områden som skulle prioriteras var social service, samordnad väghållning, vattenförsörjning och avlopp i byarna.
De organisatoriska delarna i en sammanslagning krävde noggrann planering. De tre kommunernas fullmäktige, styrelser och nämnder skulle upplösas och nya val genomföras. I vissa verksamheter även omfördelning av personella resurser.
Efter många debatter och viss stridighet var de tre parterna överens om en sammanslagning. Startskott för den nya epoken som storkommun blev ett stort fyrverkeri på nyårsafton 1968 i Luleå och andra festligheter samtidigt i Råneå och Gammelstad. Resten är historia.